Tragiskt farväl
På onsdag ska jag klippa bort min EMO-lugg (som E säger), trots att jag älskar den (och alla EMO:s) :P...Fast den växer ju ut igen, jag kanske inte behöver klippa bort hela kanske. Idag är första dagen på länge som jag har haft tid att verkligen tänka på saker, tänka lite på hur jag själv mår och hur jag känner. Och jag hatar känslan av att vara förvirrad! Jag vet att jag har sagt att jag är det många gånger till dig S och förlåt! Men jag vet inte annars hur jag ska beskriva det, det känns som att något saknas mig, Kanske att det som hände tog slut på mig. Jag har inte riktigt varit mig själv sen dess, jag tror till och med att gtrisarna har sagt det till mig många gånger men att jag bara vägrat lyssna på det, jag har valt att bara höra det jag vill höra. De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att tänka på en viss person lite för mycket, om jag får ett sms så tolkar jag det helt fel om det står ett ord som jag inte tycker passar in eller liknande. Jag behöver få vara lycklig! Jag vet att det låter själviskt men jag orkar inte gråta mer, jag hade något bra och jag var ganska lycklig i det men det försvann och jag vet inte hur jag ska få den lyckan igen.
Jag har gråtit så mycket att det snart inte finns några tårar kvar och ibland vet jag inte varför jag gråter. Alla mina grisar, ni äör helt underbara, ni stöttar mig i vått och torrt och det är jag så himla tacksam för! Just nu är ni lyckliga på olika sätt, ni har någonting som känns ljust i era liv, ni har kanske träffat ngn eller spanar på ngn. Ni är så fina, samtidigt som jag kan tycka att det är lite jobbigt att se er allihop så lyckliga för att jag inte vill förstöra för er genom att gnälla och förpesta omgivningen. Ni vet hur jag hade det förra sommaren och hur dåligt jag mådde, då var ni inte här, nu är ni det och jag behöver ert stöd. Det enda problemet är att jag inte vet hur jag ska be om det, när jag inte ens vet vad jag vill hjälp med.
Det är så patetiskt, jag börjar nästan gråta när jag sitter här och skriver, men helt allvarligt så vill jag inte att det ska bli som förra sommaren, jag orkar inte bli deprimerad. Jag är färdig med det! Jag önskar att vissa människor kunde förklara för mig varför de gör som det gör, det är på grund av dig/er som jag blir förvirrad. Det är när jag sitter här ensam i ett stort hus som jag vet hur jag känner, men jag kommer aldrig kunna förklara det för någon.
Jag vet att ni inte orkar läsa detta, så gör inte det! Jag behövde bara skriva av mig lite!
P.S. Jag älskar er mina små grisar!
Jag vet att jag inte är någon gris men....svårformulerat...de orkar nog läsa.
Mic, min gris. :D Fortsätt vara stark, du behöver inte be om hjälp för det har du redan gjort - genom att skriva detta du just skrev. Jag kommer snart hem, då ska vi ha grisfest och en AllaälskarMiccanochtarhandomhenne-kväll! Stor Kram (Du är BÄst Gumman)
Förstår hur du känner dig. Man vill ha hjälp, men med vad? Man är ledsen, känner sig ensam och gråter över allt. Man skriker efter hjälp, men när hjälpen kommer så skjuter man undan den.
(Det är japanerna som tittar på dig i smyg eftersom att de tror att de är en japansk emo lugg, de kommer att sakna den ;) )
Jag finns alltid om du vill prata :) ...
You are mighty Mickan;P "Lyckan" kommer...
jag är ledsen att jag inte har funits där nu för dig..och jag vet att det är svårt att be om hjälp..men vi finns alltid och det vet du.. jag fanns även där förra sommaren även om du kanske inte kännde det då.. även om jag har annat som får mig att värka glad så finns jag alltig hos dig och jag tror jag är en av de som alltid kommer fatta hur du känner när det kommer till sånt här..inte för att jag har varit med om samma sak för det har ingen men liknande saker..jag vet hur det känns att gråta och känna sig som att ingen bryr sig och som att man är helt själv..jag var där i sommras när b var i skåne, du hade just träffat s och kalle var lycklig..jag kände mig ensam men jag var det inte pricis som du inte är ensam nu..vill du träffas så ring jag finns alltid här..älskar dig=D
